Världens vinter, uppföljaren till Giganternas fall, hade jag väntat länge på. Den både infriade mina förväntningar och gjorde mig lite besviken.
Det är ett litet hopp mellan böckerna eftersom första boken slutar 1924 och den andra tar vid 1933. Inte så konstigt egentligen eftersom det är 1933 Hitler kommer till makten och det är då det på allvar börjar hända saker i framförallt Tyskland. Det som förvånade mig och som även gjorde mig lite besviken var att huvudkaraktärerna från första boken får ta ett steg åt sidan i Världens vinter. Istället är det deras barn som hamnar i centrum vilket kändes fel. Jag ville ju ta del av deras fortsatta levnadsöden lika intensivt som i den första. Nu hamnar de i periferin på ett märkligt sätt och jag kan egentligen aldrig riktigt förlika mig med det.
Grundhandlingen är dock såpass bra att boken naturligtvis fångar mig ändå. Det är ju i mina ögon en otroligt spännande tid i världshistorien det handlar om och under de nästan 900 sidorna tappar jag inte en gång läslusten. Ett bra betyg naturligtvis. Men för att boken skulle ha blivit en riktig höjdare hade jag velat ha mer av det jag ovan nämnt samt mindre kärlek. Jag inser att jag återigen klankar ner på en ingrediens som visserligen är trevlig men som dominerar väl mycket. Spänningen finns där hela tiden men den hade kunnat maximeras med färre kärleksrelationer och allt vad det innebär.
Är det ett ålderstecken Follett? Än har du dock inte skrämt upp mig som en viss Jan Guillou.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar